Här är flygvapnen som ska hålla fienderna borta från svenskt territorium. Plus några andra egenskaper som Försvarsmakten behöver i luften. Bekanta dig med alla försvarsmaktens luftfarkoster i vår uppräkning av Sveriges alla militära flygplan.
Försvarsmaktens luftfarkoster används både för övningsverksamhet och för att lösa skarpa uppgifter. Olika flygplan och helikoptrar används för olika uppgifter som exempelvis jakt, attack, signalspaning, trupptransporter, sjöräddning och ubåtsjakt.
Flera av Försvarsmaktens luftfarkoster har utvecklats och tillverkats i Sverige, men ibland köps de in från andra länder. Ett exempel är Blackhawk-helikoptern, inom Försvarsmakten kallad Helikopter 16, ett medeltungt helikoptersystem som tillverkas av amerikanska Sikorsky, skriver Försvarsmakten på sin hemsida.
Materielsamarbeten med andra länder blir allt vanligare. Till exempel ingår Försvarsmakten i det europeiska samarbetet Heavy Airlift Wing som ger flygvapnet tillgång till tre stycken Boeing C-17 Globemaster III.
Här är alla Försvarsmaktens luftfarkoster. Med kommentar från Försvarsmakten kring egenskaper för var och ett av objekten.
Källa och bilder: Försvarsmakten
BOEING C-17
Den första versionen av Globemaster tillkom efter attacken mot Pearl Harbor 1941, då det blev uppenbart att USA:s militär behövde ett tungt fraktflygplan för långa distanser. Dagens version, C-17, är den tredje generationen Globemaster och togs i bruk under 1990-talet.
Planets lastkapacitet är maximalt 77 500 kilogram, vilket är 3,5 gånger mer än ursprungsversionen. Lastförmågan kan utnyttjas för transport av både stridsfordon, trupp i tryckkabin (154 soldater), sårade (36 liggande och 54 sittande), och förnödenheter vid humanitära insatser.
Planet kan reversera var och en av sina fyra motorer individuellt, vilket gör det möjligt att backa och göra trepunktsvändningar och manövrera i trånga utrymmen. Det har tryckkabin, kan lufttankas , och har motmedel i form av remsor och facklor för att förvilla fientlig radar och robotar.
Sverige har inga egna C-17, men är delägare i de tre plan som utgör den europeiska flygflottiljen Heavy Airlift Wing, ett samarbete mellan Sverige, Finland och tio Natoländer. Sverige har, efter USA, flest flygtimmar på C-17.
HELIKOPTER 14
Försvarsmakten behövde en modern ersättare till helikopter 3 och helikopter 4, och hittade det i den högteknologiska NH90. Kompositskrov och helelektronisk styrning gör helikopter 14 till en framtidssäkrad maskin i den medeltunga klassen.
För tunga transporter och räddningsaktioner i svårtillgängliga områden och till sjöss är helikoptern oslagbar, och med helikopter 14 utrustas Försvarsmakten med en av världens modernaste maskiner i klassen.
Det europeiska samarbetet bakom helikopter 14, internationellt kallad NH90, är världens första serieproducerade helikopter med ett helt elektroniskt styrsystem. Det består av två digitala och två analoga datorer* som hela tiden gör oberoende beräkningar och ignorerar resultat som inte stämmer med ”majoritetens” åsikt. Detta eliminerar i det närmaste risken för att styrsystemet slås ut på grund av datorhaveri.
En annan innovation är kompositskrovet av glasfiber och kolfiber i stället för aluminium för att spara vikt. Helikopter 14 är också svår att upptäcka på radar tack vare sitt sexkantiga skrov. Den avancerade väderradarn gör också farkosten tillräckligt väderokänslig för att kunna operera i exempelvis hård fjällmiljö med kraftiga vindar och risk för isbildning.
Av de 18 helikoptrar som Sverige har beställt är nio rent markoperativa och kallas HKP 14E. Resterande nio kallas HKP 14F och utrustas med sonarutrustning och taktisk radar som kan användas vid ubåtsjakt. I samband med beställningen bad Försvarsmakten också att arbetshöjden i kabinen på de svenska helikoptrarna skulle höjas från 157 centimeter till 182, en modifiering som tillverkaren nu marknadsför som HCV (High Cabin Version).
HELIKOPTER 15
Försvarsmaktens lättaste helikopter. I första hand är den avsedd för träning och utbildning, men den kan även sättas in i skarpa insatser både inom och utom landet.
För nya piloter och besättningar är det betydligt enklare att öva procedurer och manövrar med en lätt helikopter och i den kapaciteten är helikopter 15 (HKP 15) perfekt. Med bara åtta sittplatser och en torrvikt på bara 2 175 kilo väger den inte ens en hälften av till exempel helikopter 16 (Blackhawk).
Helikopter 15 är tillverkad i Italien av det italiensk/engelska företaget AgustaWestland, och är en militär variant av deras Agusta A109. Precis som de flesta av Försvarsmaktens helikoptrar finns den i två varianter – en för land (HKP 15A) och en för hav och sjö (HKP 15B). I dag har Sverige tolv stycken helikopter 15A och åtta stycken helikopter 15B. B-versionen är extrautrustad för uppdrag till sjöss, med exempelvis nödflottörer, bordningsutrustning och hydrofonbojar. Den är även utrustad för att kunna landa och tanka ombord på fartyg.
Till exempel har helikopter 15 deltagit i tre omgångar av EU:s gemensamma insatser mot pirater i Adenviken, Operation Atalanta, stationerade ombord på både svenska och holländska fartyg.
HELIKOPTER 16
Köptes in rekordsnabbt och sattes direkt in i insatsen i Afghanistan. Dess främsta uppgift där var som ambulanshelikopter.
Amerikanska Blackhawk UH-60 är troligen den helikopter som är bäst känd bland den svenska allmänheten. I Försvarsmaktens system heter den helikopter 16 och är det senaste tillskottet till den svenska helikopterflottan.
15 exemplar av helikopter 16 köptes in för att främst ersätta Helikopter 10 Super Puma. Den är något lättare och snabbare än sin föregångare, med en topphastighet på 280 km/h. Dess uppgifter är framför allt olika typer av transporter; trupp, materiel eller sjuktransporter. Materiel kan transporteras både i kabinen eller hängande under helikopter för att på så sätt göra plats i kabinen för de soldaterna som ska använda materielen. Upp till fyra bårar får plats vid sjuktransport och då kan besättningen på normalt fyra personer utökas med två läkare/sjuksköterskor.
De svenska helikoptrarna är av typen UH-60M, som är den mest moderna varianten av Blackhawk-helikoptern. Bland annat är de försedda med IR-dämpare som minskar helikopterns infraröda strålning och gör den svårare att hitta för värmesökande robotar. Som alla helikoptrar i Försvarsmakten är den utrustad med vinsch för att kunna släppa av eller hämta upp personer eller utrustning på platser där det inte går att landa.
JAS 39 GRIPEN
Vårt flaggskepp. Försvarsmaktens uppgifter gör det nödvändigt att ständigt utveckla och uppgradera Gripensystemets olika komponenter. Den internationella versionen har exempelvis en omgjord cockpit med nya elektroniska displayer, och nya vapensystem har installerats. En annan stor skillnad är att all flygdata i Gripen C/D presenteras i fot och knop istället för i meter och kilometer (km/h).
Längd (exklusive pitotrör): 14,1 m JAS 39C, 14,8 m JAS 39D
Spännvidd: 8,4 m
Höjd: 4,5 m
Tomvikt: 6 800 kg JAS 39C, 7 100 kg JAS 39D
Max startvikt: 14 000 kg
Motor: Volvo RM 12 (General Electric F-404-400)
Radar: Ericsson PS-05/A Mk2/3
Dragkraft utan EBK: 54 kN
Dragkraft med EBK: 81 kN
Maxfart: Mach 2
Räckvidd: Mer än 3 000 km
Startsträcka: 400 m
Landningssträcka: 500 m
Stigförmåga: 10 000m < 2 min
Beväpning/yttre last:
Jakt: Robot 74 Sidewinder (värmesökande), Robot 99 AMRAAM (aktiv radarmålsökare) , Robot 98 IRIS-T (värmesökande), Automatkanon Mauser 27 mm
Attack: Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb), Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb), Robot 75 Maverick (TV-målsökare), Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare) , Automatkanon Mauser 27 mm
Spaning: Spaningskapsel SPK 39
Övrigt:
Laserpekkapsel Litening III (bland annat för styrning av laserstyrda bomber)
Fälltank
Försedd med lufttankningssystem
Försedd med inbyggd syrgasgenerator
Försedd med färgskärmar i kabinen
Ökad max startvikt jämfört med JAS 39A/B
Möjlighet att nyttja NVG (Night Vision Goggles, bildförstärkare)
Möjlighet att nyttja HMD (Helmet Mounted Display, information visas på pilothjälmens visir)
S 100 D
För att kunna upptäcka flygplan, fartyg eller andra mål på stora avstånd används flygplan S100D/ASC890. Ombord på flygplanet kan flygstridsledare dela med sig av radarinformationen till andra enheter och dessutom leda eget flyg mot målen. Koll på läget – från 6 000 meters höjd.
Flygvapnet har två S100D radarspanings- och ledningsflygplan. Systemet är baserat på Saab 340 och därefter kraftigt modifierat med bland annat en stor radarantenn monterad på skrovets ovansida. Med hjälp av radarn och flygplanets övriga sensorer kan en lägesbild skapas, vilken senare kan delas till andra enheter som flygplan, fartyg, stridsledningscentraler, luftvärn eller staber.
Flygplanet kallas ofta ASC890 efter radarsystemets beteckning, men har i flygvapnet fått namnet Argus efter jätten med hundra ögon från den grekiska mytologin.
Ombord på flygplanet finns normalt två piloter, en färdmekaniker och, beroende på uppgift, 1-4 operatörer som handhar sensorer och övrig delar av uppdragssystemet. Flygplanets primära sensor är radarn vilken utgörs av en elektroniskt fasstyrd antenn som helt saknar rörliga delar. Tack vare detta kan radarn användas på olika sätt beroende på vad uppgiften innebär. Med radarn kan mål upptäckas på betydligt större avstånd än vad en markbaserad station kan göra. Dessutom kan radarn upptäcka speciellt svåra mål som hovrande helikoptrar, kryssningsrobotar och små båtar.
För att kunna dela med sig av den inhämtade informationen till andra förband används Länk 16, ett slags trådlöst nätverk i lufthavet, som gör att systemet kan användas tillsammans även med andra länders enheter.
Systemet levererades till flygvapnet i slutet av 90-talet. Efter invändiga modifieringar med tillskott av flygstridsledare och luftbevakare ombord har systemet i nuvarande utformning varit operativt sedan 2010 då ASC890/S100D ersatte FSR890/S100B. De två flygplanen är baserade på Malmens flygplats utanför Linköping och opereras av 72:a specialflygdivisionen. Organisatoriskt tillhör verksamheten Skaraborgs flygflottilj (F 7).
S 102 B
Har som främsta uppgift att bedriva flygburen signalspaning åt Försvarets Radioanstalt, FRA. All extra utrustning gör den nästan tre ton tyngre än standardversionen av Gulfstream G4 S.
Allt mer information skickas genom luften i dag, inklusive sådan som är av intresse för att säkra Sveriges beredskap, och det är FRA:s uppgift att snappa upp de sistnämnda. Här är Försvarsmaktens två ombyggda Gulfstream G4 S centrala. Med en maxhastighet på över 900 km/h fungerar de som mobila spaningscentraler som snabbt kan ta sig till intressanta bevakningsområden och snappa upp vital elektronisk information.
Det som S 102 B utför är inte kommunikationsspaning av meddelanden utan så kallad teknisk signalspaning. Det innebär att man spanar efter signaler från radar, navigeringsutrustning och vapensystem. Flygplanstypen S 102 B kallas ibland Korpen och Försvarsmaktens två exemplar är bägge stationerade på Malmen utanför Linköping. Deras verksamhet leds dock av Skaraborgs flygflottilj F 7 i Såtenäs.
SK 60
Trotjänare är inget överord för att beskriva skolflygplanet SK 60. Planet har varit i aktiv tjänst inom Försvarsmakten sedan 1967
Innan Försvarsmaktens piloter flyger Gripen har de nött många timmar sida vid sida med en instruktör i en SK 60, eller Saab 105 som planet heter i sin civila version. Det tvåmotoriga skolflygplanet har varit stommen i all flygträning för piloter sedan 1960-talet.
SK 60 har överliggande vinge och dubbla jetmotorer. Motorerna har under årens lopp blivit allt starkare, och instrumentering och vapensystem har också uppgraderats. En rad olika versioner av planet har utvecklats, bland annat en en fyrsitsig version för persontransport, samt en fotoversion med förlängd nos med plats med kamerautrustning.
Flygintresserade utanför Försvarsmakten känner nog SK 60 bäst genom uppvisningsgruppen Team 60, som har använt flygplanet ända sedan starten 1974.
Vid den senaste uppgraderingen 2009 fick planet bland annat ny GPS och delvis samma instrumentering som Gripen. Saab har även sålt SK 60 till Österrike.
SUAV-SYSTEM SVALAN/KORPEN
Obemannade flygande farkoster i form av SUAV (Stridsteknisk UAV) har med framgång använts av Försvarsmakten i såväl Afghanistan, Mali som nationellt. I Afghanistan användes Försvarsmaktens första SUAV-system Falken som nu är ersatt av Svalan/Korpen.
Ett av de farligaste momenten för marktrupp är informationsinhämtning i okända miljöer, och det är här obemannade flygande farkoster kommer till sin rätt. Genom att skicka upp en UAV kan hot upptäckas innan personal skickas in.
UAV-system finns i olika viktklasser beroende på vad de ska användas till. Försvarsmaktens SUAV-system väger cirka 0,5 kg (Svalan) respektive 5 kg (Korpen) och är därmed smidiga och enkla att hantera. Prestandan på ett system är dock till stor del kopplad till storleken i meningen hur mycket drivmedel eller batterikapacitet som det går att ta med sig ombord. Detta innebär att ett SUAV-system är mycket lämpligt att ta med sig i fordon för att kunna använda det var som helst och när som helst. Finns det ett behov av långa flygtider och stor aktionsradie används istället ett TUAV- system.
Båda SUAV-systemen kastas upp i luften med vanlig handkraft, drivs med elektricitet och styrs från en och samma markstation, dit de sänder tillbaka video i realtid. Användningsområdet är uteslutande spaning och informationsinhämtning, så varken Svalan eller Korpen är bestyckade. Bägge systemen har levererats av det amerikanska företaget AeroVironment Inc.
Förkortningen UAV kommer av den engelska förkortningen Unmanned Aerial Vehicle. Även förkortningen RPAS används mer och mer vilket läses ut Remotely Piloted Aircraft System. Denna förkortning är mer rättvisande då systemen på intet vis är obemannade, piloten befinner sig dock inte i flygmaskinen.
Svalan är på väg att fasas ut samtidigt som Korpen genomgår en uppgradering med bland annat digitalisering och bättre kamerautrustning.
TP 100
Försvarsmakten, andra myndigheter och statliga verk behöver ibland transportera personal eller materiel till destinationer som är svåra att nå på annat sätt än med flyg. För att täcka dessa behov har flygvapnet två flygplan av typen Saab 340. De är båda baserade på Malmens flygplats i Linköping och tillhör transport- och specialflygenheten, F 7.
Flygvapnets två TP 100 finns i versionerna A och C. TP 100 C används för transport av personal samt materiel och kan ta upp till 31 passagerare. Destinationerna varierar, men finns vanligtvis inom Sverige och Europa. 2013 flög 72:a specialflygdivisionen med TP 100 till drygt 75 olika destinationer runt om i världen.
TP 100 A har som uppgift att fullgöra Sveriges åtaganden inom Open Skies-avtalet. För att kunna genomföra uppdragstypen är flygplanet modifierat med bland annat en högupplöst kamera monterad undertill och operatörskonsoller i kabinen. Utöver fotoutrustningen finns det plats för 19 passagerare ombord.
Open Skies-avtalet är en internationell överenskommelse från 2002, som innebär att vissa certifierade plan från medlemsländerna får utföra observationsflygningar över varandras territorium. Avsikten är att kunna kontrollera exempelvis upprustningar, truppförflyttningar eller annat som är av intresse för ländernas nationella säkerhet. Försvarsmaktens TP 100 A certifierades som Sveriges officiella Open Skies-plan år 2004.
TP 102
För särskilt viktiga persontransporter använder Försvarsmakten två affärsjetplan, transportflygplan 102 (TP 102). Med hjälp av dem transporterar 75:e Statsflygskvadronen rikets högsta civila och militära ledning till globala destinationer på ett säkert och effektivt sätt.
Skvadronen har två olika flygplan till sitt förfogande, en Gulfstream G-IV (TP 102 C) och en Gulfstream G550 (TP 102 D). Normalt har flygplanen en besättning på fyra personer, vilken kan utökas till fem för längre flygningar. TP 102 C har plats för 12 passagerare och TP 102 D har plats för 15 passagerare. Båda flygplanen är utrustade för att kunna starta och landa i dåligt väder och dåliga siktförhållanden. Tack vare lång uthållighet samt hög marschhastighet kan uppdrag till världens alla hörn lösas på ett effektivt sätt.
75:e Statsflygskvadron tillhör Skaraborgs Flygflottilj, F 7. Huvuduppgiften är att genomföra flygtransporter åt rikets högsta civila och militära ledning. Skvadronen består av en ledning med stab, en planeringsfunktion, en division och ett flygunderhållskompani. Skvadronen bedriver nästan uteslutande skarp verksamhet och har alltid personal i beredskap för att med kort varsel kunna genomföra insatser såväl nationellt som internationellt. Uppgiftens karaktär ställer höga krav på tillgänglighet och flexibilitet. Att skvadronen är placerad på Arlanda flygplats möjliggör att den finns tillgänglig dygnet runt, 365 dagar om året.
TP 84
Transportflygplanet TP 84 Hercules har synts på svenska himlar sedan 60-talet, men Försvarsmaktens sex exemplar används även flitigt vid internationella insatser.
När man pratar om militärt transportflyg brukar de flesta svenskar instinktivt tänka på Hercules, den fyrmotoriga arbetshästen med lastramp längst bak på flygkroppen. Och faktum är att Lockheed Martin C-130, som flygplanstypen officiellt heter, har en speciell relation till Försvarsmakten. Sverige har nämligen flugit Hercules ända sedan 1965 – längre än något annat europeiskt land.
TP 84 lastar knappt 20 ton eller 91 passagerare, vilket kan tyckas lite jämfört med exempelvis Boeing C-17 Globemaster III som klarar mer än 75 ton, men lastkapacitet var heller inte den främsta prioriteten när Hercules utvecklades på 50-talet. Beställningen löd i stället på ett medeldistansplan som skulle kunna använda korta och ojämna start- och landningsbanor.
Detta gjorde att planet var väl lämpat för Försvarsmaktens insats i Afghanistan, där TP 84 har transporterade gods åt den internationella säkerhetsstyrkan Isaf under flera år. Flygplanet har också visat sin duglighet i otillgängliga områden vid flera tillfällen i samband med bistånds- och hjälpinsatser.
Försvarsmaktens samtliga sex TP 84 är stationerade vid Skaraborgs flygflottilj F7 i Såtenäs.
TUAV-SYSTEM ÖRNEN
Det obemannade TUAV-systemet UAV 03 Örnen erbjuder en överblick över stora operationsområden som är omöjlig att få från marken. Att snabbt få rörliga bilder är av stor vikt för att markförband ska kunna planera förflyttningar och insatser.
Med en startvikt på 170 kilo är UAV 03 Örnen i en helt annan division än Försvarsmaktens SUAV-system, bland annat behövs en startramp för att Örnen ska kunna ta sig upp i luften. Men det som Örnen förlorar i mobilitet tar den igen i räckvidd och flygtid. Den kan sända bilder på ett avstånd av cirka 125 kilometer och hålla sig i luften i upp till sju timmar.
Örnen är en så kallad TUAV-farkost, vilket betyder Tactical Unmanned Aerial Vehicle. ”Taktisk” innebär här att den kan flyga på betydligt högre höjd (drygt 5 000 meter) och ge god överblick i realtid över stora områden i form av rörliga bilder. Den infraröda kameran i UAV-Örnen är monterad i ett gyro och stabiliseras digitalt för att ge så hög upplösning som möjligt. Bilderna länkas sedan ner till utrustning på marken med personal som bearbetar dem innan de görs tillgängliga som underlag för markförbanden.
Från mitten av 2011 användes UAV 03 Örnen i spanings-, övervaknings- och underrättelseverksamhet i den internationella insatsen i Afghanistan tills den avslutades. Efter en kort återhämtning i Sverige sattes därefter systemet in i Mali i samband med att den insatsen påbörjades. I slutet av 2017 avslutade Örnen (och dess personal) sin insats i Mali och togs hem för att verka i det nationella försvaret.
